Trodde faktiskt aldrig i mitt liv att jag skulle känna såhär igen...och att människor omkring mig inte förstår att de inte hjälper mig utan istället skjuter mig längre och längre bort!

 

Varför gräva i förflutet? Är det inte här och nu? Är det inte framåt man ska blicka?

 

De människor som tror sig hjälpa mig känner mig inte! Dom vet inte att dom skadar mig!

 

Ja jag har fallit dit för självskadorna igen, ja jag tar mediciner för att döva smärtan som river i min kropp! 

Jag har ritat, jag har suttit på en sten mitt ute i skogen medan tårarna runnit nedför mina kinder!

Jag känner mig totalt oförstådd och maktlös att dessa människor tror de gör det rätta för mig, men förvärrar allting!