Kan inte förstå att det gått 7 år...SJU ÅR sedan min älskade JOEY somnade in ifrån mig! 

Jag saknar honom så jävla mycket, varje sekund i över 7 års tid jag mitt hjärta gråtit av smärta att ha förlorat honom!

14:46 8/ 2013 tog han sitt sista andetag...och jag önskar han kunnat få leva vidare i evighet

Jahopp...varit ganska bitsk såhär på påskafton...givetvis sammanfaller alltid alla gå ger då familjen ska ses med antingen PMS som övergår till mitt PMDS monster varenda gång! 

Ligger med taxen på magen och tagit morfin nu....tänk att det blev såhär efter att man gjort IVF...ångrar den där skiten en del. Det ledde ju inte nånstanns heller så...

 

Vetekudden Sixten är på iaf!

Min läkare insåg att situationen för mig blev för  akut och var på väg åt helt fel håll i allt för snabb takt!

Han satte in Lamotrigin som jag haft förr, men tog bort pga IVF 2018. Några dagar senare ökade han dosen snabbare än rekomenderat då jag fortfarande ville sluta leva! 2 dagar senare vaknade jag på morgonen och kände att något förändrats! Gnistan för att leva hade åter igen tänts och sakta men säkert kämpar jag mig nu åter en gång tillbaka till livet! 

Minnena på tidigare suicidalförsök, vilka självdkador som förr var utom kontroll har hängt som en våt filt av äckliga minnen men har nu lättat. Självskadorna från hammaren läker och så gör själen❤

 

Varit och lagt mer botox och fillers...det är konstigt att något sådant kan göra en så lycklig😁