Ninemile: En tjej som jag nyligen mött som skriver om sitt liv med borderline, hur hennes vardag är och har varit. Och hur hon kämpar för att komma tillbaka till en mer frisk tillvaro. Hon skriver personligt och nära, och det är svårt att inte bli berörd.

Jag gick i gymnasiet på barn och fritidsprogrammet här på vår Ort, i min klass gick Anna, en tjej som var tillsammans med Joukos bästa polare. Hon och Jouko brukade dock träfas för att göra både det ena och det andra och jag var frustrerad, ledsen, arg och förvirrad i skolan vilket ledde till att jag började skolka, slåss och bråka.

Min frustration över att bli slagen, dragen i håret, knuffad och söndertrasad av Jouko kom ut över Anna i skolan istället tror jag. Och det var med det som jag började höras och synas mera i skolan...för första gången på typ 10 år!!!

En av mina klasskamrater bodde granne med Jouko och jag sprang en gång dit då han slog mig med ett läderbälte med runda metallringar på. Vi gick tillsammans ut och jag var jätterädd för han stod utanför och raseriet brann i hans ögon och han stod redo med bältet på gården för att fortsätta med det han höll på med. Det kom en utländsk man som vi bad om hjälp och  han tog med sig Jouko ...men det gubben sa till honom var att du får inte slå din kvinna ute där andra kan se, bara hemma!!!!! IDIOT!!!!

Jag blev i samma veva utsatt för att han tog strupgrepp på mig i hans hall..minns att det började svartna och att jag inte kunde ta mig loss...jag trodde jag skulle dö!!!

Till slut släppte han efter att jag ramlat ihop i hans hall!

Några dagar efter det kom polisen till skolan, någon hade tipsat om att Jouko slog mig och dom undrade om ifall jag hade märken på kroppen jag nekade men skämdes samtidigt eftersom jag hade hela låret blått efter att han gick loss på mig med sitt bälte. Polisen tittade efter strupgrepptecken i mina ögon men dom hittade inget och jag nekade till ALLT!!!

Jag har senare fått veta att det var min mamma som i ett tappert försök att rädda sin dotter gjorde an anmälan mot honom!

I skolan fick jag skiten hela tiden...Anna var den duktiga tjejen med bra betyg och många vänner som absolut trodde på hennes historia att hon inte hade en aning om varför jag var så elak mot henne. Jag försökte få andra att förstå vad hon gjorde mot mig, men ingen trodde det var sant utan jag fick ännu mer skit. Till slut orkade jag inte se henne utan om jag ens var i skolan låg jag i en soffa i uppehållsrummet. Min familj försökte få mig att göra slut med Jouko, men ju mer dom försökte ju hårdare klamrade jag mig fast vid honom.

Då jag fyllde 18 skulle jag precis som min syster få en egen bil...men då dagen närmade sig så kom ett ultimatum...gör slut med killen så får du bilen...annars får du fortsätta gå!!!

JAG GICK!!! Jag kände mig kränkt att folk försökte styra mitt liv!!!

Mina självskador var nu värre och en dag då Jouko kom hem till mig och sa att han varit otrogen natten innan igen med Anna så brast allt och jag fick en blackout...minns bara rakbladet som låg på min stereo hemma i mitt rum...plötsligt står jag där med ett djupt ca 2dm långt blödande skärsår...jag var lite avtrubbat, men vaknade tillsans lite då blodet droppade på mitt gråa golv. Jouko skulle springa efter papper men istället sa han till min familj som kom rusande och undrade vad i helvete som hände...min syster skrek till Jouko att om hon hade en sån pojkvän som jag så hade hon gjort samma sak!!!

Min mamma tejpade ihop mitt lår...dom borde nog tagit mig till sjukhus, men jag tror helt enkelt inte dom vågade...kanske var det skammen över att deras dotter skar sig själv?!

Jag vaknade kanske upp lite någonstans...eller egentligen så visste jag hela tiden att jag borde ta mig vidare, men var så rädd att bli ensam! Mina självskador avtog en tid efter detta...

Jag bytte skola, jag gick till kuratorn och sa att jag vägrade gå kvar i skolan och att dom fick ordna något annat...kuratorn tyckte vi skulle sitta ner med Anna istället och PRATA men jag vägrade...jag fick någon månad in i 2:an komma  till en klass i Norrköping som blev min räddning på många sätt.

För första gången började jag känna att folk visade mig respekt på samma sätt som jag visade dom detsamma. Klasen var underbar och mycket mer mogen än den klass där jag gick i innan där alla satt och kastade kuddar på varandra och skrek hora!

Här satsade man på sina studier och ingen var osams med någon...

Jag jobbade upp mina betyg från IG till MVG i vissa ämnen...men det var fortfarande stormigt med Jouko. Och ju mer min familj stötte bort honom ju mer trotsig blev jag. En dag kom två främlingar in i mitt rum hemma och det var 2 social assistenter som min mamma tagit kontakt med. Jag sa bara ja ni får snacka utan mig och så drog jag hemifrån... jag gömde mig hos en kompis faster i flera dagar innan min mamma lyckades hitta mig. Till slut mötte jag min  mamma och pappa på soc. Men jag vet inte vi kom ingenvart direkt. Men jag åkte i alla fall hem igen. Dom hade även kontakt med BUP och försökte få mig att gå dit, men just att dom försökte tvinga mig dit gjorde att jag totalvägrade. Jag ringde faktiskt upp mannen där en gång ...jag hade fått hans kort ifall jag ville ringa honom. Men då jag ringde var han inte inne och jag ringde aldrig igen! Men jag ville nog egentligen ha hjälp, varför ringde jag annars??????????????

Jag träffade Jonas Wallerstedt...en gammal halvrostig flört från 8an...han spelade nu fotboll i IFK norrköping och jag började släppa taget om Jouko då jag träffade honom, till slut vände jag mig om och gick...Jonas blev bara ett substitut, men det var tillräckligt för att jag skulle klara att bryta mig fri från min plågoande och jag är Jonas evigt tacksam för det.

Sen kom Nicke in i mitt liv...det var då han sen 2.5 år senare gjorde slut med mig som mitt liv raserades på riktigt för första gången.

Nu var det år 1998 och jag mådde så dåligt att jag inte ville leva. Jag tog i smyg kontakt med vuxenpsyk där jag regelbundet fick träffa en kontakt..jag skämdes för att ha tagit kontakten och inte ens min familj visste om det.
 Jag fick massa mediciner..antidepressiva...men jag vet inte om det fungerade egentligen...eller nej det gjorde de nog inte...jag ville ofta ta mitt liv men jag vågade inte och självskadorna var tillbaka! Många gånger blundade jag medan jag körde bilen på Norrköpingsvägen och hoppades på att jag skulle klara att ha ögonen stängda den extra sekunden som kunde betyda skillnaden mellan liv och död för mig...jag ville verkligen dö, men vågade inte göra det själv...jag har aldrig trott på gud, men bad ändå till honom att han skulle låta mig dö...att något litet sjukt barn skulle få leva och han skulle ta mig istället.

Då det var halt vansinneskörde jag med bilen och snurrade över gatorna i hopp om att jag skulle tappa kontrollen helt, men jag gjorde ju fan aldrig det:S

Jag flyttade i millennieskiftet hemifrån...även det var med fruktansvärd ångest, men jag tvingade mig själv...i hopp att Nicke skulle tycka om mig mer om jag bodde ensam (dumt jag vet) och komma tillbaka...

Träffade Dea...han var en barndomskompis till oss, främst min syster och min mamma och pappa umgicks mycket med deras familj då vi växte upp.

Jag själv hade aldrig många vänner...L

Dea och jag var bara tillsammans i 5 månader, men det räckte även denna gång till som substitut och det hade förmodligen hållit längre om jag inte 19 september 2000 stack till Jamaica i 6 månader. Jag åkte helt ensam och det gjorde att jag nog fick lite tro på mig själv. Min släkt trodde som vanligt inte jag skulle klara något...och på slutet gick planerna på min resa av ren trots...JAG SKULLE FAN VISA DOM!!!

Jag åkte...älskade Jamaica...hatade jamaica...tappade kontakten med Dea och blev förälskad i Leavon. Dock var jag inte intresserad av honom från början och jag är ledsen att jag lät mig falla in i något igen...samma sak var igång som tidigare...tvingade mig själv att tycka om honom...vi flyttade ihop på Jamaica...han var gift men rymde mer eller mindre från sin fru. Då jag flyttade hem igen hade vi redan ordnat med uppehållstillstånd till Sverige på Jamaica och vi fick vänta 3 månader på att han kom till Sverige. Jag fick veta 4 dagar innan jag skulle åka hem att jag var gravid...men dagen efter jag kom hem från Jamaica tog jag bort min lilla jamaican baby...jag var 21 och ville ha ett liv, inte sitta på lägsta ersättning med en bäbis...inte nu, det skulle aldrig fungera...!!!

Jag fick göra som jag ville...Leavon sa det...men trots det fick jag i 6 år sedan höra att jag var en barnamördare.

Då Leavon kom till Sverige kände jag direkt att mina känslor hade svalnat, men jag klamrade mig fast. Jag hade fått jobb som väktare.  Och gick mellan mitt jobb och hemmet ....det kändes i alla fall så...en dag när jag kom hem hade Leavon flyttat ut...jag lirkade rätt fort fram att han gömde sig i ortens baptistkyrka där han smörat in sig och låtsats vara så kristen och hade gått dit och sagt att jag kastat ut honom...men ...jag satt för fan ovetande på jobbet. Nu började Leavon säga till mig att vi levde i synd...för vi bodde tillsammans och inte var gifta...han var nu skild från sin fru på Jamaica för ett liv med mig men är det väl mer synd att komma och ha sex när man vill och sedan springa tillbaka och gömma sig i kyrkan???

Jag stod där som ett fån för rädd att låta dom dra in hans uppehållstillstånd för då skulle jag ju bli ensam...jag mådde jättedåligt och var nu tillbaka på psyk. Leavon skaffade en egen lägenhet men flyttade hem då hans pengar han tjänat på sitt sommarjobb tog slut och det var dags att förlänga sitt uppehållstillstånd....jag var dum och vek och tog tillbaka honom...trodde väl att det skulle bli bra ändå...han fick förlängt tillstånd men sen blev saker bara värre och värre. Han gick bakom min rygg med allting...då jag satt en hel sommar på Securitas och jobbade utan någon semester alls 2002 i den strålande solen för att vi skulle åka till Jamaica i februari så gick han helt utan min vetskap och köpt en biljett till sig själv för att kunna åka i ensam. Då han fick sitt permanenta uppehållstillstånd i oktober tog det sedan 3 ....TRE DAGAR sen berättade han att han tre månader tidigare köpt biljetten och skulle åka till Jamaica och inte tänkte komma tillbaka mera. (Snacka om att jag var lika grundlurad som alla omkring mig sagt att jag skulle bli.)
 Nu när han hade detta tillstånd var han fri att göra vad han ville, även leva i Sverige utan mig. Jag blev förkrossad igen..och då det var 3 dagar kvar innan han skulle åka så drog han och gömde sig i kyrkan igen.

Han åkte...jag mådde jättedåligt, men hade som terapi att renovera mitt hem!

Tiden gick, jag träffade en annan kille litegrann, men han visade sig vara alkoholist och jag var nog desperat efter NÅGON...det rann ut i sanden men jag började i alla fall ta mig upp igen...så i maj 2004 så kommer Leavon tillbaka i alla fall. Jag kände att jag egentligen inte ville men KUNDE INTE säga nej...så började allt om igen...framåt hösten fick jag nog och han flyttade in i huset bredvid mig istället...längre än så tog han sig inte...vi bodde ju trots allt i ortens finaste område och det ville han väl glänsa med.

Vi sa att vi ändå skulle hålla ihop, men han gjorde slut och kom ner till mig när han ville ha sex. Då jag fyllde år i februari  kom han plötsligt ner med en guldkedja åt mig och då jag senare på kvällen gick upp till honom för att bjuda ner honom på födelsedagsfika så ville han inte öppna dörren först. När han väl öppnade var jag så arg och besviken att jag kastade kedjan jag fått på honom och bad honom fara åt helvete. Sen ville jag förstås ha tillbaka kedjan i alla fall, men då fick jag inte det...det gick någon vecka och en dag mötte jag honom utanför på gården och jag sa att vad bra då följer jag med upp och hämtar min kedja och till min förvåning sa han ja. Jag följde med upp och direkt kände jag att allt bara rann av mig...jag bara ställde mig och storgrät och var som paralyserad. Då börjar Leavon säga att kedjan är i hans sovrum och jag gråter att jag vill bara ha den och gå hem...det slutar med att han drar av mig kläderna och har sex mot mig och jag är totalt oförmögen att göra något fast jag hela tiden gråter och säger att jag bara vill hem...när jag kommer loss
 springer jag hem!

När jag sedan har orken att med en kompis med mig göra en anmälan så rubricerade  åklagaren det som våldtäkt och sexuellt utnyttjande under lång tid...men i längden leder det ingenvart då advokaten anser att vi saknar tillräckliga bevis. Jag får dock ett besöksförbud på honom. Och nu har jag ingen kontakt med honom trots att vi nästan bor vägg i vägg. Han har också träffat en annan tjej som är typ hälften så gammal som han som han nog kan styra hur han vill. I samma veva träffade jag Johan ( se början av min blogg ).

Han bodde på Madeira just då och han hade verkligen allt jag drömde om...han var mörkhyad, men adopterad, han verkade ha ett schysst jobb, familj i Sverige och han var utåt och väldigt omtänksam.

Då han i december 2005 kom hem från Madeira kom han nästan raka vägen hem till mig...han hade sin familj i norrland så det blev en liten tur för honom. Jag kände redan innan jag träffade honom att honom vill jag leva med...så vi hade i princip redan flyttat in innan vi träffadesJ han hade ingen bostad då han ju varit utomlands så det blev att han hamnade hos mig. Första gången han kom till mig fick jag ta lugnande för att jag var så rädd för at träffa honom även om jag verkligen ville det. Men allt gick bra och han flyttade in hos mig. Jag hade aldrig tidigare varit så ETT med en kille förut och  han sa hela tiden hur lycklig han var med mig och jag var verkligen lycklig jag med. Vi gjorde saker tillsammans, och hade väldigt roligt ihop. Livet lekte helt enkelt och jag var superförälskad...vi hade inte ens ett enda bråk på hela tiden.....han gick arbetslös, hade några jobb hit och dit men blev i princip osams med cheferna hela tiden så han förlorade alltid jobbet efter några månader. Det kändes lite konstigt att han hade 5 jobb på ett år, men jag tänkte att det var ju inte så lätt med jobb just nu.

Så åkte han till Karlskoga till sin bästa vän Andreas en helg hösten  2006, alltså nästan ett år efter att vi träffats första gången. Efter det blev han aldrig mera sig lik.

Han började åka dit då jag jobbade varannan helt under 2 månaders tid och i november kom han hem och sa att han sökt jobb på Andreas jobb och fått det och att han skulle bo hos Andreas i veckorna och komma hem till mig på helgerna. Jag hade nu inte haft någon psyk-kontakt sedan maj 06 då jag mådde så bra jag hade även slutat med alla mediciner igen. Men nu kände jag separationen flåsa mig i nacken och paniken kom. Jag ramlade ner i mitt hål igen och det värre än någon gång innan.

Jag grät konstant och Johan blev bara arg på mig då jag mådde dåligt, jag frågade om han hade någon annan men han sa att det var det sista han ville. Och jag som hade slutat lita på alla överhuvudtaget hade börjat släppa det och litade på Johan eftersom vi hade det så bra och hade en så öppen relation till varandra. Jag tänkte att det är nog bara jag som är nojjig, det är mig det är fel på som vanligt...det blev jul och han kom hem och vi skulle över nyår åka till hans familj i norrland. Vi firade jul i stugan och då han satt i trappen i stugan i sin gråa tröja och tog en bild på sig själv och jag såg det kände jag bara att nej det är verkligen något som inte stämmer...!!!

Jag frågade vem han skickade till och han sa att det var till hans familj, men han hade ju redan skickat hälsning till dom.

I mellandagarna skulle jag jobba och jag tyckte det var konstigt att så fort  han gick ut med Joey eller något annat så var han upptagen i telefon. En morgon klockan 5 innan jag skulle till jobbet gjorde jag det förbjudna...jag tittade i hans mobiltelefon och hittade direkt en post som hette karlskoga...på ren instinkt var det just det numret av alla som jag tog och på väg till jobbet ringde jag det och då en tjej svarade IDA i andra luren slängde jag på.

Jag berättade inget!!!

Efter julen gjorde han allt för att jag inte skulle följa med honom till Norrland, men det blev i alla fall så att jag följde med, men jag mådde väldigt väldigt dåligt och jag kände hur alla tyckte att jag var hur knäpp som helst som inte log hela tiden. Jag hittade en bild i våran nyinköpta laptop på en mörkhårig tjej och då jag påpekade det för honom så tog han sen bort bilden.

Jag tittade under den 8 timmar långa färden till Norrland en gång i hans mobil igen och såg att han pratat med karlskoga posten dagen innan den tiden jag jobbade.

Jag frågade honom vem Ida var men han kände inte ens någon som hette det och jag visste ju att han ljög.

Då vi kom hem igen hade han jättebråttom att bara kasta av mig och åka upp till Karlskoga igen...och för varje helg som gick så blev han mer och mer arg på mig och jag mer och mer ledsen och förtvivlad. Han började strunta i att komma hem och jag visste att på fredagen när han slutade jobbet och skulle ringa mig för att åka ner till mig så skulle han börja bråka, skylla på mig och sedan kasta på och strunta i att komma.

Tiden gick och han började komma hem mera än tidigare, han sökte jobb på hemmaplan och vi var även och tittade på lägenheter. jag kände att det var nog över nu och allt skulle bli bra igen ...och att Ida kanske var en vän trots allt!

Vi åkte till Vingåker i mars för att träffa Andreas och en annan vän till Johan och ta en fika.

Dagen efter då Johan åkt tillbaka till Karlskoga så gick jag in på min Lunarstorm, där hade en Ida varit inne och läst min blogg och jag förstod direkt vem det var, hon hade sin e-mail adress på sin sida så jag addade henne på min msn direkt och frågade henne om det var hon som var Ida B...det var det och jag spelade dum och frågade om hon jobbade med Johan...hon berättade då allt...att hon var tillsammans med Johan och att han bott hos henne men att han fått flytta ut precis nu eftersom han aldrig gjorde slut med mig som han lovade henne om och om igen.

Hon ringde upp mig och vi pratade om allt. Hon sa att hon inte ville ha honom mera och jag frågade henne om bilden han skickat på julen innan från stugan och hon vidarebefordrade den till mig där satt den jäveln på bilden i sin gråa tröja och skrev att han saknade henne...han hade skickat det framför min näsa och ljugit. Han hade sagt till henne att han var i Stockholm hos kompisar och firade jul...men då hon läst min blogg på lunarstorm hade hon förstått att han ljög även för henne.

Han levde ett dubbel-liv med två kvinnor...Johan fick komma hem direkt...han erkände alltihopa och stannade sedan hemma, han ringde Ida och sa att det var över för dom och hon skickade mess till mig att jag i princip var dum i huvet som lät honom stanna, men jag tänkte åter igen att det skulle bli bra och jag förnedrade mig själv och lät honom stanna fast det innerst inne kändes förjävligt!!!

När han varit hemma några dagar och bedyrat sin kärlek till mig och vi även varit på parterapi för att klara krisen så började han sakna Ida där borta i Karlskoga...det hela slutade med att han åkte tillbaka dit för att avsluta sitt jobb. Dagen efter han åkt fick jag missfall utan att veta att jag var gravid innan. Johan sa på telefon att om jag ville han skulle komma hem skulle jag säga till...jag klarade mig ändå men på kvällen kom känslorna...jag ringde och bad honom komma medan tårarna rann men då fick jag till  var att han kunde för fan inte skita i sitt jobb å dra hem till mig!!!

Han tyckte det var jobbigt att Ida som han varit otrogen med hatade honom och jag sa att ok, men prata ut med henne om det då och lägg det bakom dig sen...bara jag får veta vad som händer. 2 dagar efter är han bortblåst igen och svarar inte i telefonen...precis som så många gånger då han var där borta i Karlskoga. Jag förstod direkt och med min borderline-hysteri tjöt jag in ett meddelande på ans telesvar och 4 timmar senare ringde han och gjorde slut.

Jag höll det inom mig någon vecka ...jag var arg, ledsen och höll igen på känslorna så jag var som en kokande gryta inom mig..jag tydde mig mycket till min granne Catharina som var i 70-års åldern och jag fick mycket stöd av henne och får det fortfarande.

Så en kväll blir jag hysterisk hos min mamma och pappa, tar min bil och åker ner till centrum...parkerar bilen på en parkering där och springer hem ( nära hem). När jag kommer ner på gatan ser jag min mamma komma i full fart i sin bil och jag kastar mig in och låser dörren. Tyvärr har min mamma nyckel så hon och Catharina kommer in och jag får ett riktigt utbrott för första gången på väldigt länge. Jag skriker hysteriskt, slår omkring mig och försöker kasta ut dom ur mitt hem.

Dagen efter lägger jag in mig själv på psyket. Jag känner mig trygg där, men mår dåligt över att inte kunna ha telefonkontakt med mina vänner och blir fruktansvärt rastlös. En skötare som heter Kenth iakttar allt jag gör...jag ser hur han står bakom en pelare och smyger på mig när jag äter den äckliga sjukhusmaten...dagen efter packar jag ihop och säger att nu drar jag...dom försöker få mig att stanna kvar, men min mamma var tvungen att hämta mig annars hade jag gått ut i ingenstans. Dom tar med mig på min systers födelsedagskalas. Detta var i april 2007. Jag läger mig direkt på deras dubbelsäng och ligger där i 8 timmar innan det är dags att åka hem igen. Jag hör morfar säga hej då i hallen då dom ska gå och säger till min mamma och pappa att dom ska hälsa till Frida, men hon är här svarar dom då. Han hade inte ens märkt det eftersom jag inte visat mig alls...han kommer in till sängen och kramar mig...och han säger till mig att han vill ju att jag ska må bra och att han älskar mig.

Jag åker hem...jag fick bara permission från psyk och jag orkar inte göra ett smack...jag ligger i sängen och gråter och orkar inte röra mig ...det har varit så här i flera månader nu...jag tappar vikt i rasande fart...har inte ätit på flera dygn. Inte druckit, inte kissat, bara drogat ner mig själv på Xanor och Stesolid.

När tabletterna är slut och jag inte har några en kväll åker jag gråtande till vanliga jouren och pratar med en underbar sköterska som heter syster Ann. Jag pendlar mellan vården, sängen och helvetet hela tiden...jag orkar inte prata med någon jag känner, men ringer alla jourer som finns i hela sverige...jag skär mig...jag bankar mitt huvud i väggen tills jag tror det ska spricka...jag slår mig själv med hammare på armarna så jag får stora blåmärken. Men ingen ser ju ändå hur dåligt jag mår...sanningen är att man Kan må så dåligt att rörelserna blir sega och man är så svag att man inte orkar göra något, man blir helt slut av att bara kliva upp ur sängen.

jag minns två psykoser jag hade...den ena ringde jag till mamma och vrålade att hon var tvungen att komma ner och spika brädor för mina fönster så att inte elefanterna kom in...jag minns att jag såg blå elefanter som flög in genom mitt fönster i sovrummet....

Den andra ...då var det små gula "Eniro" gubbar i mitt kylskåp och dom hällde mjölk i min säng och jag snubblade på dom på köksgolvet sp jag ramlade i sängen ...hmmm....:S

Dagarna segar sig fram, veckorna, månaderna...påsken firade jag genom att mina föräldrar hämtade mig...nerdrogad på theralendroppar...jag klev in i deras bil...somnade i bilen direkt...åkte till min moster 1.5 mil bort, gick raka vägen till deras soffa la mig och fortsatte sova, sen till matbordet i 10 minuter, sen tillbaka till soffan och sov ...sen hem ...sov i bilen och in i min egen säng där jag sov ett dygn till.

Johan var inte ens modig nog att komma och hämta sina saker på flera månader och vågade inte komma  själv utan hade sin polare Andreas med sig, honom förbjöd jag att sätta sin fot i mitt hem så han fick vänta utanför... men det gjorde inte så mycket för en vän till mig hade mot min vilja kommit till mig och börjat bära ut hans saker i en stor hög på gården till alla grannars åsyn. Jag har senare fått veta att det hade varit en bättre bearbetning för mig om jag hade fått ta hand om hans saker ensam utan att bli påtvingad en vän som kom och gjorde det åt mig. Men min vän var även min förrädare. Jag ville inte ha kontakt med min familj nu... jag bröt allting... jag mådde för dåligt och jag bara skrek åt dom så fort dom visade sig... jag ville vara isolerad. Min mamma blev vän med min kompis jag hade då och jag kände mig lurad och förråd. Jag ville inte leva jag ville vara ifred från alla, men ändå ha någon jag kunde vara med och känna mig trygg och skjuta på paniken en stund.

En kväll kom både min mamma och pappa ner till mig och gick in i min lägenhet. Där låg jag i min säng och när dom kom in bara skrek jag att jag ville inte och tänkte inte bli 30 år och att jag menade det... att dom var tvungna att acceptera att jag inte ville leva längre.

Jag fick min diagnos BORDERLINE!!! Det var en seger för mig!!! Jag kände att det verkligen var JAG!!!

Jag hade träffat Marie... min älskade Marie... min borderline- syster från Falun som jag träffat på internet. Vi hade tät telefon kontakt...Marie förstod mig...Marie är i samma sits som jag!!!

Jag bröt med min kompis med meningen du kan pola med min mamma!!!

Det skedde efter att min psykkontakt som blev nerringd av både min vän och min mamma bröt mot tystnadsplikten och berättade för min vän att jag fått avslag på DBT (dialektisk beteende terapi) och jag fick veta det genom henne...det var förnedrande!!!

Jag åkte till Falun till Marie och sen kom Marie med mig hem...vi bestämde oss för att göra något sjukt o galet vi rökte på och hade mot alla odds jätteroligt.

Den 11 november 2007 förlovade vi oss som ett slag mot borderlinen och alla som inte förstår oss i våran värld. Vi firade med kladdkaka och blev blod -systrar.

Jag fick besök av en kille från Jamaica...han stannade en månad...vi hade roligt!!! Men inom mig gnagde sorgen och hatet mot livet!!!

Jag hade inte rökt på tidigare och kände att det väl egentligen inte var något för mig, men en kille erbjöd mig amfetamin och jag satt hemma i min röda soffa och funderade på om jag skulle släppa taget och skita i ALLT, börja droga för att få bort ångesten eller om jag skulle kämpa...

I samma veva hittade jag en insatslägenhet som jag tyckte någorlunda om. Jag kunde inte ta beslut själv, men med påtryckningar av familj och vänner så köpte jag den och lämnade min älskade lilla skokartongsom jag haft i 8 år den 16e november 2007. Jag var rädd...LIVRÄDD!!! Men jag visste att jag borde ha gjort detta för flera år sedan....BÖRJA OM PÅ NYTT!!

Ungefär samtidigt fick jag komma in på DBT och började omgående i terapin.

Marie och jag hade länge planerat att vi skulle ge upp världen då klockorna ringde in 2008.

.........
I deras sommarstuga i Dalarna...rosévin, smoke, och tabletter i massor..jag hade hamstrat allt jag kom åt och hade tabletter nog för att döda ett helt zoo.

Tyvärr fick en avlägsen vän nys om detta och en morgon då jag kom på min dbtn och min individualterapeut så hade hela sjukvården i Östergötland fått ett brådskande email från vännen om vad som var i görningen. Hela dagen ringde dom från olika instanser till mig om mailet.

Min terapeut och min läkare kämpade för att hålla mig vid liv över julen och nyåret med extra beredskap och löften från mig att ringa min terapeut vid minsta svikt.

Jag hade bett min familj och släkt att vi skulle skippa julklapparna... dom gjorde det efter min önskan och min jul firade jag i en säng på övervåningen i våran sommarstuga medan de andra firade julen där nere. Jag var neddrogad... det var jag alltid mer eller mindre. Jag hade nu fått Xanor depot och dom gjorde mig lagom slö och flummig så att jag mest sov...

I januari fortsatte det som vanligt...jag mådde väldigt dåligt och jag ville fortfarande inte leva till min 30års dag ...än mindre fira den och den skulle infinna sig någon månad senare.

En kväll mådde jag så dåligt att jag åkte till psykakuten med trasiga armar...jag hade tryckt i mig 3 Xanor. Och mådde väldigt risigt...ingen lyssnade  mig som vanligt och jag åkte hem...efter 4 timmars väntan på ingentingL

Hemma tog jag som vanligt 2 Propavan och en Stilnoct för att överhuvudtaget sova...och jag älskade kvällarna då jag fick ta mina sömnmediciner och slockna bort och släppa smärtan lite, även om jag oftast drömde om verkligheten även på nätterna.

Jag hade pratat  med min killkompis innan jag somnade och först var jag normal...efter 10 minuter förstod han att något var riktigt galet...han frågade om han skulle komma och jag sa bara ja skynda dig...jag minns bara att jag tog fram köttbullar ur frysen till Joey...och hur jag tappar ut dom på golvet...hur jag famlar efter dom på golvet och håller mig i kökspallen...hur jag verkligen inte klarar att plocka upp dom...jag får hålla mig i väggarna för att ta mig till sängen...nästa gång jag vaknar ser jag idon ..min vän böja sig över mig och ge mig en kram...och vid min fotända står 2 poliser. Min lägenhet var ett slagfält...det låg köttbullar över hela lägehneten..och tomma tablettförpackningar. Min mamma hade också kommit och det var Marie i Falun som ringt polisen då Idon inte kom in i trappuppgången.

Dom ville ringa ambulans men Idon räddade mig och lovade at stanna och kolla mig under natten...jag minns jag vaknade och såg honom bredvid mig i dubbelsängen och jag tänkte men gud har jag varit på krogen????? *fniss*

Jag har vaga minnen av denna händelse ...det mesta har jag fått mig berättat efteråt...det var nog då jag bestämde mig för att nu var det bra...antingen fick jag välja att leva eller så skulle jag dö!!!

Jag valde att kämpa med min DBT och då jag klarat min 30 års dag i februari så togs det bilder av mig med segertecken!

Det var verkligen en seger för mig...som att ha cancer och ha vunnit några år till i livet.

I april kände jag att den kontakt via telefon som jag och Johan fortfarande hade var tvungen att brytas totalt och min terapeut kallade honom till ett möte med oss. Jag tränade på relationsfärdigheterna inför mötet och det gick bra. Efter mötet skar jag mig i armarna..men det var sista gången jag gjorde det...nu har jag varit skadefri sedan dess!!!

Jag ville bryta ALL kontakt med honom...att han skulle dö för mig!

Jag vet nu att han valde Ida framför mig...hon valde att ta honom tillbaka också och dom bor nu tillsammans i Linköping. Jag är inte avundsjuk...jag är inte bitter...men jag kommer ALLID att hata Johan för vad han gjorde mig!

Jag har nu gått i DBT i exakt ett år och det är nu jag känner att jag verkligen har nytta av det...mina utbrott har minskat avsevärt och alla omkring mig säger att jag är en helt annan människa än den Frida som funnits innan.

Om min borderline hade upptäckts mycket tidigare så hade jag kunnat få hjälp tidigare och därmed minskat mitt lidande med ett antal år...nu är jag tillsammans med Idon...jag håller fortfarande på att jobba på mitt förtroende för honom, det beror inte bara på honom utan på mig..att jag inte litar på någon alls!!!
Jag och Marie fortsätter att leva i våran värld som ingen annan får komma in i eller någonsin kommer att förstå!!!

Nu har jag skrivit ner min livs story i stora drag...mycket är glömt och mycket har jag valt att lämna annars skulle ni få sitta här i evigheter...mitt mål är att en dag ge ut en bok om mitt liv...kanske står den där en dag i bokhyllan;)

Jag vill hylla min älskade Marie som finns för mig och jag finns för henne...vi är systrar för alltid!!!

Idon, som trots egna problem kämpade för mig då jag mådde som sämst.

Min familj för allt det stöd jag fått och för att dom verkligen blivit mer förstående sedan jag fick min diagnos.

Min terapeut för att hon orkar kämpa med mig...

Och Joey för att du räddat mitt liv

Ännu kan jag inte säga att jag kommer leva och bli en gammal kvinna med grått hår...jag tror trots allt att jag en dag kommer att ta mitt liv, men jag har förlängt mitt liv.

Min borderline är medfödd samtidigt som en invaliderande miljö har hjälpt den att växa och frodas och bli till ett vilt odjur som fått härja fritt i mig.

Det betyder inte att min familj var elak mot mig på något vis då jag var liten..utan att jag var mera känslig och med det inte blev tagen på allvar med mina behov. Folk visste inte...!!!

Finns det frågor får ni gärna komma med dom..jag kommer svara på allt=)

Om det är något ni inte förstår...tycker är konstigt skrivet...eller liknande...eller bara vill kommentera allt....så ser det i alla fall ut...basic....MITT LIV MED BORDERLINE!!!



JAG ÄLSKAR ER!!!