Bloggen har fått lite mera liv igen, ska jag säga tyvärr eller? Just när jag trodde livet skulle vända till det bättre så har kampen istället hårdnat. Idag har jag varit väldigt nere, inte orkat hänga med dom andra på jobbet, utan hållit mig för mig själv, lunchen tillbringade jag under min filt i vilorummet! Har fått ventilera mig med MD, han är bra på att lyssna och ge råd. Och vi har ju känt varandra i över 20 år sedan jag jobbade på Securitas. Känner mig tom...så tom! Och det känns som det blir värre och värre....allting! All energi och glädje är bortblåst och det var länge sedan jag kände mig såhär låg. 2019 blev året av misslyckanden...då pass grovt att jag bröt mitt eget löfte att aldrig röra en benzo igen! Fick det utskrivet och har tagit det, men givetvis i en kontrollerad form och kommer aldrig någonsin hamna där jag var förr. Men känns ändå som ett stort misslyckande att efter 5 år svika mitt eget löfte! Jag kommer gå ut med vad som hänt antagligen nästa vecka. Vad som drabbat oss 2019 som sänkt oss till botten! Jag vet att min stalker sedan 2012 redan varit inne här sedan jag öppnade upp den för allmänheten igen igår. Jag ser vilka besökare jag har! Hon finns med i polisens "register" och dom väntar på att hon ska "visa sig" igen så dom kan ingripa. (Hon tror hon är osynlig). Har så svårt att förstå hur någon kan av Guds mig så pass att man ägnar så jävla mycket tid och även blandar in sin "sambo" i skiten! I över 8 år har jag haft henne efter mig och jag har börjat inse att jag kommer få dras med henne livet ut om jag inte flyttar och får skyddad identitet igen. Men det är så många nackdelar med att inte "finnas" när man ska lösa praktiska saker. Kommer ALDRIG glömma när jag satt på ett hotell i Oslo och hon skrev att "hon ville vara mig och ville ha mitt liv" en sådan människa är väldigt sjuk! Har sedan vi gjorde våra ivf-försök 2018 haft ökad smärta i svanken nån vecka innan mens varje månad och nu har det gått så långt att fått söka hjälp för det. Hjälpen jag fick var dock en megastor burk morfin🙄 Morfin biter ju inte på min "nervsmärta" i ryggen, men mot detta verkar det fungera. Känner dock en stor sorg över att drabbas av precis allting! Det känns som om jag är en hypokondriker och att andra ska tro jag är det! Många tankar! Så hur sammanfattar vi läget nu då? Näääh...Jag vet inte! Gonatt!