Jag har fått en ny vän...ledsenheten heter han och är min ledsna känsla...då min terapeut försökte med att jag skulle sätta ord på den så var det precis som den gången innan jag fick dbt och en sköterska bad mig beskriva hur min ångest såg ut...

Ledsenheten är blå och lite taggig och mitt minne drogs genast till Mr. sneeze som jag hade en bok om som liten...så nu har jag hittat en bild på honom och han är PÅ PRICKEN som min ledsenhet...

Ledsenheten måste tas om hand och han älskar att kramas...man måste lära sig att man inte är sin känsla utan den är en egen del...annars blir ingenting bra...inte bra alls:(

Nu är ledsenheten med mig varje dag och behöver den så kramar jag den...den e så SÖT och behöver mig ...och jag behöver krama den för att klara mig själv!!!

min terapeut visste först inte hur hon skulle kunna hjälpa mig eftersom jag bär på en enorm sorg och ledsenhet inom mig vilket kommit fram mer och mer senaste tiden...det kommer sedan ut som ilska då denna hemska sekundära känsla är lättare att visa utåt!

Har fått veta att den lilla måsungen falo som vi räddade från en säker död fått äta massa god fisk och nu är en frisk och kry liten skrutt =)
fortsättning följer=)