Självdestruktivitet

Det finns många sätt man kan leva självdestruktiv på. Självskadebeteende är ett sätt. Det är ju i syfte att avsiktligt skada sin egen kropp men utan avsikt att ta sitt liv. Detta beteende tog jag till när jag mådde väldigt dåligt eller var under psykisk stress. Redan i barndomen började jag förstå att det inte riktigt var som det skulle med mig. Hade en sådan stark dödslängtan. Hade såna hemska känslor inombords att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Känslorna började redan när jag var runt 7-8 år men jag tänkte ju inte då att det skulle vara något konstigt. Visste inget sätt att få bort de hemska känslorna inombords.

Jag började att skada mig. Rispade mig på armarna för att sedan ta till knivar, rakblad och andra vassa saker för att göra illa mig med. Det dövade ångesten för stunden. För att ingen skulle märka något så blev det benen som fick denna behandling. Jag brukade även slå och rispa mig själv i ansiktet. Dunka huvudet hårt mot väggen och slå mig på armarna med hammare etc.

Jag har sett hur illa det kan se ut på armar och handleder när man använt detta destruktiva beteende och man använder trubbiga och slöa verktyg. Det ser inte bra ut alls och för många försvinner de ärren aldrig.

Mitt självdestruktiva beteende har även lett till två självmordsförsök.  Jag skäms och det känns smått patetiskt men då var det en flykt från all den outhärdliga inre själasmärtan jag kände dagligen. Jag har nu i skrivandets stund lyckats sluta upp med denna självdestruktivitet. Det har varit oerhört tufft att sluta för det har ju varit ett sätt att hantera ångesten. Men med rätt sorts hjälp kan man förändra och få bort självdestruktivitet.

Att göra sig själv illa är en tillfällig lindring så att säga för faktum är att självskadebeteende inte är någon bra metod fast du kanske känner att det är det. Det är för många negativa konsekvenser det beteendet för med sig. Jag har lärt mig metoder att ta till när impulserna kommer och jag försöker minska min sårbarhet så jag inte hamnar där igen. Jag har hållt på med självskadebeteendet sen jag var liten och nu har jag lyckats sluta helt. Kan jag så kan även du.

Att leva självdestruktiv är inget man väljer. Det blir bara så tyvärr. Jag har från att ha levt helt självdestruktivt lyckats minska destruktiviteten för att nu i skrivandets stund knapp ha nån destruktivitet alls i mitt liv.

Mycket har att göra med att jag lärt mig hantera mina känslostormar på annat sätt, jag har fått mer självinsikt, jag har lärt mig färdigheter via min terapi och jag har lyckats minska min sårbarhet. Me det menar jag att det är viktigt att komma igång med de viktiga livsuppehållande sakerna i sitt liv; som att äta regelbundet, sova, motionera, sluta missbruka saker&ting etc. Nu kan man ju inte göra allt på en gång utan man får ta en sak i taget och för mig har det tagit långt tid men jag är på rätt väg. Man måste eliminera sånt som får en ur balans.

Exempelvis detta med alkohol. Vet man att man ofta flippar ut när man druckit så borde man sluta dricka helt. Man har ett val. Man kan inte både ha kakan och äta upp den. Vet att det finns de som vill ha bägge delarna; ett självdestruktivt liv då de flippar ur och beter sig oansvarigt samt ett liv då man vill fungera. Man kan inte leva bägge liven. Ett självdestruktivt liv är inget roligt liv och de som tycker det är ju helt ute och cyklar. Man kan ha ett liv utan självdestruktivitet och ändå ha ett bra, sprudlande och roligt liv.

Jag hade lätt för att ta till självdestruktivitet när jag känner att trygghet eller när vardagen blir för rutinmässigt och då kände jag att allt det kväver mig. Då handlar jag ofta impulsivt och förhastat ofta med förödande konsekvenser. Även när ångesten blev för övermäktig blev det självdestruktivt samt när jag hade negativa tankar om mig själv; ansåg mig inte vara värd bättre. Jag har dövt ångesten med olika saker genom åren men inte varit missbrukare. Dock så räknas man in i en typ av missbrukarpersonlighet av läkare när man använt sig av ångestdämande som självskadebeteende,rakblad, hammare, piller, mat, och shopping. Jag har alltså inte varit fast i ett missbruk utan bara dövt ångesten med de metoderna. Jag är inte ensam om dessa metoder.

Periodvis tryckte jag i mig så mycket ångestdämpande benzo-preparat att det fasen är ett under att jag inte strök med, men vid två tillfällen fick ambulansen skrapa upp mig på vardagsrumsgolvet då jag tagit för mycket piller och ångrat det då min underbara hund båda gångerna kom ut från sovrummet och tittade på mig undrande med sina bruna ögon, han fick mig att lyfta luren och ringa SOS båda gångerna...kommer berätta mer om detta i denna del då jag berättar om just min situation genom åren.


Man måsta på nåt sätt bryta trenden och lära sig metoder för att hantera sin ångest. Sök hjälp, prata med någon du litar på eller hjälp dig själv med olika böcker och infosajter. Det går att lära sig och man kan bli kvitt detta men det är tufft och kämpigt och vägen dit är lång men man får aldrig ge upp.